FALLA, STIGA, SJUNKA

Han hade aldrig varit särskilt bra på att balansera, varken på cykeln eller i tankarna. Så kom stenen. Kanske var det en grop. Han hann knappt reagera innan framhjulet vek sig, och marken mötte honom med kyla. Händerna slungades fram, trycktes mot den ojämna ytan och tog emot hans fall – men inte tillräckligt för att undvika smärtan. Knäna mötte grusvägen. Egentligen var hans fall ingenting dramatiskt, men tillräckligt för att han skulle känna hur hjärtat hoppade upp i halsen och bultade. Först av chock, sedan av insikten att han trillade ensam, med ingen att ropa på. Bara han och marken, mörkgröna löv och den självlysande mossan vid vägens kant. 

Han hade precis börjat borsta av sig allt damm i stunden då hon dök upp, inte med stora steg och överdriven hjälpsamhet, utan med en tyst närvaro som fyllde luften. Hon såg på honom som om hon redan visste vad han behövde, och utan att säga ett ord satte sig på huk bredvid. Pillade bort den sista biten sten som satt kvar i hans knä. En rörelse som nästan blev till någonting rituellt. Hon blåste försiktigt på skrubbsåren som blommade upp i huden, och andetagen fick smärtan att bäras iväg lika fridfullt. Den gamla eken bredvid stod som ett tyst vittne. En knotig gren sträckte sig mot himlen som också ville dela den stilla stunden. 

"Du behöver inte vara här," sa han, och andades genom den brännande smärtan. "Jag är här," svarade hon. "Inte för att rädda, men för att vara."

Han satt lika tyst, betraktade hennes koncentration. Hennes kroppsspråk kändes mjuk, en stillsam styrka som han alltid förknippade henne med. Detta hade inte varit den första gången hon tog hand om honom. Bara inte på samma sätt. Ett sätt som han tidigare kanske inte hade lagt märke till, men som blev omöjligt att ignorera – som om varje gest burit på en tyngd han inte förstod förrän nu. En korrigerad fluga på niornas dansafton. I hennes sätt att luta sig aningen närmare, i tystnaden som vilade mellan dom utan att fylla den med pliktskyldiga ord. I förbifarten, i allt som sällan gav några avtryck men ändå stannade kvar. Ett utsträckt paraply i sommarregn, en tappad penna som redan plockats upp. En snabb blick genom ett klassrum som vägde av om han verkligen mådde bra då han intygade att han inte behövde gå till skolsköterskan. 

Förmodligen var det inte blåsten i sig, inte heller svalkan, och inte hennes beröring som reparerade spåren av hans fall – utan hennes närvaro. Den oförklarliga närvaron av att någon stannade och delade tyngden, utan att behöva säga ett ord. 

“Så,” viskade hon till sist, som om hon hade avslutat en melodi ingen annan kunde höra. Hon reste sig upp, borstade av händerna och såg på honom med ett leende som övertygade honom om att smärtan redan hade gått bort. Hon räckte ut sin hand och drog upp honom, inte med kraft, istället med en självklarhet som smittade av sig och fick honom att tro att han aldrig tidigare hade fallit. “Det är okej,” sa hon till slut. Kanske var det det.

Det hade gått tio år sedan den eftermiddagen på cykelvägen, ändå kunde han fortfarande känna vinden från hennes andetag. Hela deras historia startade på den vägen med hennes enkla gärning – på ett sätt hon tyst stannade vid hans sida, utan ömkan i blicken, medan han samlade sig. Reste sig upp igen. 

Hans blick hade varit det första som fångade henne. En korg full med valpögon. Hela bunten, så djupa och oskyldiga, råddiga och levande. Fick henne att känna alla känslorna som inte tidigare hade tagit plats. Både kärlek och rädsla, och förväntan. En korg som verkade rymma både löfte och värme, men också någonting som vibrerade av kaos. ”Jag kan vara din pojkvän. Om du vill” sa han samma dag. 

“Från och med nu måste du i så fall öppna alla svåra burklock hemma och vi måste bestämma vem som ska göra frukosten på helgerna", svarade hon med ett skratt. Fast någonting inom henne brast ändå. För det var så enkelt. För enkelt. Det var inte så att hon inte ville, inte så att hon inte hade drömt om att höra orden. Kanske borde en relation starta så – inte med stora ord och mening, utan med någonting enklare. Ett erbjudande. 

Hon hade trott på det, kastat sig in i det, som om hon aldrig hade kört omkull. På samma gång kunde hon se sig själv falla – genom molnen, genom deras rum, genom tiden. Från skolmatsalen till grusvägen och vidare fram. Hon minns den dagen som om han trillade av cykeln senast i veckan. Hans hand som darrade när han borstade av gruset från sina upprivna jeans, att han undvek hennes blick en evig sekund, som om han skämdes över att ha trillat. Vissa möten kan inte försvinna, sådana vill stanna, som ekon i huden, vinddrag efter någon som gått förbi. Hon hade inte förstått saken då, inte helt och hållet – att han en dag skulle bli en av platserna hon besökte i tanken, även gångerna han inte längre fanns där. 

Han fick hennes hjärta att kännas större, slå hårdare och starkare. Försökte skapa plats hon egentligen inte kunde bära. Ett hjärta som bultade som om ådrorna skulle sprängas. Lockelsen i att hålla fast vid honom, att förlora sig i den tryggheten, att klamra sig fast runt hans rygg och stanna så –  men oavsett avstånd kändes hon aldrig tillräckligt nära honom. En trygg rygg. En rygg som kan bära, utan att kräva tillbaka – och i den närheten, med en känsla av att vara hemma – inte på en plats, men i honom.

Basen vibrerade genom kroppen som en andra puls. Ett klibbigt golv under fötterna – mättad med spilld bärs och någons utspillda hjärta, sötkletigt och glömt, vid en utsliten fotsula. Kvällshimlens strålkastare rörde sig från dansgolvet vidare iväg, sveptes över en svettig nacke och en halvöppen mun som formade ord utan att prata. Lukten av cigarettrök blandades med doften av nyöppnade tuggummipaket. Folk sjöng med i takterna. Förlorade sig i tonerna. Blev skrikande till refrängerna som om sången vore den sista som någonsin skulle spelas. En gemensam rörelse upplöstes i musiken. En person kramade om någon annans skuldra, någon tog tag i en hand. I en oförutsedd rörelse, snubblade en tredje bakåt och föll rakt in i någons trygga famn.

Hon kunde se på honom att han ville säga något, i sättet han lutade sig fram mot hennes nacke. Försökte väga av orden innan dom nådde henne. Kanske behövdes varenda stavelse granskas i ljuset av hans tvekan. Hans tumme rörde vid hennes örhänge. En silvrig ring som glimmade och väckte stjärnstoft i luften. En nästan subtil beröring, men ändå tillräcklig för att dimman i folkhavet skulle bli lättare att andas. 

Han sa att han älskade henne. 

Hon svarade samma tillbaka. 

Hon hörde meningen hänga i luften. En tråd som båda höll fast vid, men ingen visste om dom skulle våga dra i den. Fördröjd av alkoholen och värmen som klistrade sig runt deras kroppar – av vad han sa och vad han egentligen menade. Hon kunde se honom i kvällens flimrande, skuggorna som lekte med strukturerna på hans ansikte och smälte samman med hans drag. Förvrängde honom till någon främmande men samtidigt väldigt bekant. Kanske egentligen bara ytterligare sig själv. Hans kindben, hans ögon. En blick som rörde sig bortom massan. Bara för att återvända med en ny.

En natt på väg att dö och solen hade redan smugit sig på. Han köpte sommarfrukt i en nattöppen butik. Förde ett hallon till hennes mun, som om han burit fram en skatt till en kejsarinna. Ett hallon som smakade kylförvaring och inte den önskvärda julihettan, men hon skrattade ändå. Krossade dom mellan tänderna, saften rann ned på handlederna som en påminnelse om att natten ännu höll dom i hand. 

En fläck asfalt kändes kall under fötterna, gatan tömd på folk men fylld av den tysta förväntan som alltid finns innan den mättas med liv igen. Hon undrade om någon annan gata skulle kunna få henne att känna sig lika älskad som på denna. Långsamma steg i den vackra övergången mellan mörkret och ljuset. Hon ställde sig på tå. Han strök hennes hårstrån bort från ansiktet, mötte glansen i hennes ögon. Färgade sakta den tidiga morgonhimlen rosa.

Han ställde sig vid spegeln i sin bröllopssvit, en man med samma knä som en gång varit skrapat, men vars ärr nu fått bära på en lätthet – ett minne av att någon alltid funnits. Hans blick rörde sig över sin spegelbild, på den nystrukna skjortan och den välpressade kostymen. Hans skulderblad, som en gång känts tunga och spända, hade övergått till avslappnade och starka. Hans ansikte, trots åren som passerade, behöll sina ungdomliga drag, men fick idag bära på ett djup som endast erfarenhet och kärlek kunde ge. Han justerade slipsen, och kände en rörelse vid sin sida. Hon stod bakom honom och rättade till hans skjortkrage. Hennes fingertoppar smekte hans nacke vidare över halsgropen, inte bara för att rätta hans slips och kostym – utan för att hålla honom, för att vara hans hamn i världen, precis som han var med henne. Han såg på henne i spegeln, den största stormen han någonsin känt. 

 ”Det känns som om marken rör sig.” Han vände sig mot henne. Hon log och strök bort en osynlig veckning på sin kjol innan hon svarade, som om händerna behövde göra någonting då orden inte räckte till. “Det är kroppens sätt att säga att hjärtat förstår.” 

Vid utgången från altaret, mitt i en av de mest betydelsefulla stunderna i hans liv började ett lätt regn att falla – inte det tunga, dramatiska regnet som man kanske skulle förvänta sig en sådan dag, utan en drömsk dusch av alla små dropparna som busade med luften. Han kände dropparna först på sin kind, och sedan såg han pärlorna som glittrade på hennes slöjkrans ned på kyrkans tröskel.

Ett paraply sträcktes fram."Himlen har glömt bort att stänga av vattenslangen", sa en röst och fnittrade. Ett skratt lika överrumplat som gesten var självklar. En stämma fylld med förundran över hennes egen handling. Hon, numera bruden, böjde sig ned, och tillsammans med sin man tog emot paraplyet från deras dotter. Den lilla handen mötte den stora världen. En gäspning från träden blåste förbi paraplyets kant, en vind av regn och vår.

Vinden smög sig in genom kökets gläntöppna fönstren, den fräschören som påminde om deras bröllopsdag. Köksgolvet kändes fuktigt. Fönsterrutorna darrade till av vinden, slog lätt på gardinerna som dansade med varje puff. Kökslampans mjuka sken reflekterades i deras ansikten, och plötsligt kändes världen mindre grå. Korken lossnade från flaskan. Ett porlande ljud av den röda strålen vin träffade glasets smyckade botten. 

Hon hade hittat glasen i en second hand butik. Flaskan ställde hon mellan benen. Redan halvvägs tömd, och tärningsslag ekade ljudligt i kaklet. Kanske var det två flaskor. Hon kunde inte minnas. Det fanns redan många minnen som kändes suddiga i kanten från den tiden. Han rullade tärningen med envisa kast över golvet och pratade om framtiden, allt som kunde bli och som senare inte blev. ”Fram tills att vi vill skilja oss, men bara om vi är så gamla att vi inte längre skulle orka hålla ihop tärningarna.”

 ”Vill du någonsin spela klart?” hade hon svarat.

Kanske skulle han och hon det.

Kanske inte.

Dottern stod lutandes vid dörren in till köket. Händerna knutna framför sig. Hennes kropp nästan osynlig i skuggan, med ett ansikte så uttröttat, som om hon hade kämpat för att komma fram, men inte riktigt haft orken. Det var något med sättet hon stod där, den oroliga blicken, som fick den luftiga känslan av ovisshet att spraka till. Hon klättrade upp på mammans knä och kramade om henne, som hon ville hålla hela världen på en och samma gång. “Vi kan spela klart imorgon”, sa hon till sin man och släppte tärningarna, men orden verkade mer som en ursäkt för henne själv än ett löfte till honom. 

Han kom in i deras vardagsrum precis som varenda annan dag. Handen i fickan fast han brydde sig. Lugnare än han borde ha varit, och med ett uttryck hon inte kände igen. Plötsligt släppte han in något okänt. Kvällen vecklade ut sig, sträckte på sig som en katt i solen, men under ytan – en darrning, en spricka. Han förberedde sig på att släppa lös en mening han inte kunde ta tillbaka. Hon nickade, på ett sätt som om hon visste vad han inte vågade säga och axlarna sjönk i ett tyst samförstånd. En tyngd han aldrig tidigare hade bett henne bära. Ett kort ögonblick av tvekan, där hon nästan sa något – men istället vände sig om. Gick iväg.

Hon gick inte långt — bara in i minnet, ut i hallen, bort från hans blick. Bort i tiden. Efteråt blev allt stilla, ett tunt damm i ett gammalt rum. Dagarna rörde sig vidare, som blanka blad i en tom kalender — tysta, obevekliga. Fortfarande sökte sig tankarna tillbaka, utan att hon bad om det. Först till brevet hon ännu inte svarat på, den pappersbiten som låg och väntade bland högarna på hennes skrivbord. Sedan till ett ansikte som hon försökte glömma. 

Hon kunde titta tillbaka så ibland, känna saknaden men också den märkliga längtan fram. Så satte hon sig på cykeln igen. En skymning målad av guld och skugga. Det kunde gå månadsvis utan att hon tänkte på honom – men ändå, om vinden blåste på ett visst sätt, ifall en främling såg på henne med samma slags blick, fanns han på samma plats igen. Han dröjde sig kvar i en stilla regndroppe. Han fanns i alla skuggor över en cykelväg. I doften av regn mot varm asfalt. Blött grus. I vatten som rinner längs huden, sipprar in i porerna. I rökelsen från den gamla eken. I en viss typ av tystnad.

Det var inte sorgligt, inte ens något hon ville förändra. 

Det var bara så det var.